J*vla pinnar!

Om ni tyckte förra inlägget hade för tunn Stockhomsanknytning så kommer här nåt i hästväg! Jag väldigt ofta under min vistelse här på Prime varit och käkat lunch med mina medarbetare och varje gång har vi varit på normala ställen. Men denna gång hände det! Vi gick till en Japansk restaurang, "Ok!" tänkte jag.. Det kan väl vara gott! Vi gick upp til llunchstället och jag inser efter ett litet tag att det här stället i princip bara serverar sushi. Paniken spreds sig i kroppen och jag tänkte "Faaaan! Hur ska jag nu bete mig nu!".
Jag sätter mig nervöst vid bordet och börjar läsa i menyn, som tur var så kunde man även beställa andra rätter. Jag kunde pusta ut ett tag efter jag beställt några kycklingrullar. De andra beställde dock den råa fisken, förutom min bundsförvant från Östersund som också beställde kyckling. Helt plötsligt får jag tå skålar under näsan, en innehållandes majs och sjögräs(!!) den andra innehöll nån vätska med nån slags vit klump i. Jag satt motvilligt i mig sjöväxterna med min kinapinnar. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle hantera skålen med vätska, så jag lät den vara ett tag.

Jag får in min mat, verkar gott! Jag vågar dock inte fråga om bestick eftersom alla andra är så jävla flinka med pinnarna, så jag börjar käka. Sen helt plötsligt är det nån i sällskapet som faktiskt ber om kniv och gaffel efter han satt i sig sin sushi! Jag hade ju redan börjat käka så jag kunde ju inte be om bestick! Så jag satt och åt min mat med pinnarna, blev mer och mer frustrerad över att jag bara får in tre riskorn åt gången. Samt att jag börjar få kramp i tummen. Jag satt där och hatet mot pinnarna börjar nu gå ut över hela landet Japan! En timme senare har jag fått i mig det jag kan av maten men blir blåst på en liten hög ris som inte går att fiska upp. Då inser jag att alla runt bordet har tömt sin skålar med vätskan och jag har missat hur de bar sig åt. "Jävlar, hur ska jag hantera det här, ska jag dricka det ur skålen? Var det så de gjorde?" Jag gav upp! Helt slut går jag därifrån tillbaka till kontoret!

Vardagsmat för Stockholmare kanske, men för mig var det som att komma till en ny planet!